Mitt Nordvärmland

Sidan Mitt Nordvärmland kommer att ge dig intressanta glimtar av nutid och dåtid från en mycket speciell del av vårt vackra landskap. Titta hit ibland, så du inte missar när nytt material har lagts in.
__________ 

PRIMITIVA BOTEMEDEL

Jag lämnar här nedan några exempel på primitiva botemedel som användes i gamla dagars Nordvärmland men rekommenderar dem inte annat än undantagsvis.

Läsning av ramsor och besvärjelser förekom ofta vid viss sjukdomsbot. Att stoppa blodflöde med denna metod ansågs fungera om det var kunnigt folk som läste.

Åkommor som tandvärk eller bölder kunde sättas bort genom att man i kombination med vissa besvärjelser rörde vid det onda stället med en träplugg som sedan slogs in i ett träd. Det onda skulle då gå över till trädet och överfördes senare till den som eventuellt fällde det.

Smöjträd på finnskogen

En annan metod, mycket makaber, var att röra vid en värkande tand med en spik som suttit i en likkista. Att föra över vårtor på en fläsksvål som sedan lades att multna under en sten är en metod som praktiserats i relativt modern tid. Vårtor skulle annars kunna föras över till ett lik genom beröring, och vatten som använts till att tvätta lik med ansågs verksamt mot bölder.

 

Senknarr botade man genom att lägga den onda armen till exempel på en tröskel, hugga med en yxa över den inflammerade senan och rabbla: ”Ur led och i ved.” Alltså ännu en metod att föra över det onda från människa till ved.

En form av likhetsmagi förekom. Exempelvis skulle man kunna bota gulsot genom att koka en gulsparv och äta upp den.

BERGFOLK – en realitet för säterfolket??

I Balkåssätern kom en bergkäring in och började äta av den framställda frukostmaten: ”Sûggel, sûggel”, skrek hon, och när hon ätit sig mätt försvann hon.

En julkväll ställde bergfolket också till kalas på gården i Avundsåsen. Detta hölls i ladugården, där de dukade upp ett stort bord med förtäring av alla slag. Ölstopet var stort som en så.

En och annan sade sig ha förmågan att ta kontakt med detta underliga folk. När säterfolket en gång skulle hem från Norra Medskogsberget på Likenäs skogar blev det stopp vid en myrkant. Korna vägrade att gå vidare. Då gick kullan Rot-Stina över myren för att tala med bergfolket, och när detta var avklarat ropade hon: ”Nu ska ni komma, för jag har talat med dom.” Då gick kreaturen snällt över.

Från Torrbäckssätern på östra Transtrandsskogarna berättas att en kulla som hette Lena blev tilltalad av bergfolket. ”Har du på dig rocken, Lena?” sa de, vilket ju vittnar om en viss omtanke.

Bergfolket ville ha ordning och reda och var inte sena att tillrättavisa människorna. Från olika ställen berättas om hur bergkäringen väckt kullor som sovit för länge: ”Opp långe late och mjölka di ko, mi går i åsen och di står i båsen, och än sover du.” Den ramsan skulle mer än en morgontrött kulla ha hört.

Utveckling?

De första som kom till vår bygd fann den utan all tvekan behaglig
med vindlande vattenväg, lättodlad jord och med dimblåa berg.
De kunde ej ana en sentida utveckling, trist och beklaglig,
en tavla som målades upp med en blek och allt tunnare färg.

De satte sin prägel på bygden de odlade upp, våra fäder,
de byggde ett välstånd, en trygghet, en stolthet för kommande dar.
Nu bor deras sentida ättlingar tämligen allmänt i städer,
ett fåtal är vi som försöker med envishet klamra oss kvar.

Men vi som har pluggat historia vet att det ideligt händer
att det som är sorg och elände kan vända och bli underbart.
Så alla som lyckats bo kvar ser nu fram mot den dag då det vänder,
ska nån finnas kvar och få uppleva det bör det hända rätt snart.

T.S.